Äntligen har jag fått lite nytta av mitt nya kök. Det är högt i tak och mycket utrymme. Vad passar då bättre än att sätta upp en portabel fotostudio i ena hörnet. Ah, äntligen kan jag fota under lite mer kontrollerade former. I dag fick jag hjälp av tre sötnosar att kolla av ljuset. Det blev ju toppen! Eller hur?!
Om du är som jag så kommer du gilla den här idén. Nu behöver du inte välja! Nu kan du få alla de bästa bilderna i en och samma ram. Jag kallar det Porträtt 3×3. 9 bilder tillsammans i en passepartout, redo att ramas in i en 50 x 70 cm ram. Ett konstverk att vara stolt över och mycket att titta på när det hänger på din vägg. Vad tycker du?
Vad tycker du om redigering? Är det ok, är det inte ok, eller är det ok ibland. Som fotograf redigerar man sina bilder mer eller mindre och det är upp till var och en att avgöra sin egen nivå. Själv redigerar jag ofta väldigt enkelt. Justerar exponering, kontrast, piffar till ögonen lite och tar bort sådant i bilden som inte hör hemma där. Ett myggbett, en finne, eller något i bakgrunden som letade sig in utan att jag var uppmärksam på det.
Jag redigerar aldrig folk smalare. Jag kan lätta upp mörka ringar under ögonen men jag ändrar inte folks utseende. Däremot kan jag leka med ljus och skuggor för att få fram olika effekter, sådant som man egentligen kan göra direkt i kameran men som jag kanske av någon anledning missade.
För vad är det egentligen som gör att en fotografs bilder sticker ut från mängden? Är det motiven, kompositionen, färgerna eller något annat? Jag tror att det är bland annat redigeringen som är avgörande. Vad man gör med sin bild när den är tagen. Hur man gör den ännu mer till sin. Visst använder man sitt bildspråk redan när man tar bilden och färgerna kan man justera i kameran. Men sen, efter att bilden är tagen lägger man sin sista touch på den med hjälp av redigeringen.
Som jag sa så har jag hållit mig till en ganska enkel redigering men ju mer jag lär mig desto mer vill jag vända mig mot det artistiska. Jag vill experimentera. Jag vill att bilden ska stå ut som något mer än bara en vardagsbild. Jag vill att den ska vara mer ett konstverk än ”bara” ett fotografi. Jag vill leverera porträtt som ni vill förstora och hänga på bästa platsen i huset.
Min inspiration får jag från de bästa. Jag tittar hur de gör, jag efterliknar och experimenterar. Jag lär mig och utvecklar mitt eget bildspråk. Det här är en bild som jag redigerade idag. Direkt ur kameran är det inte mer än en söt unge (min) som sitter på huk med en klänning av tyll och spets. Redigerad tycker jag att den levererar väldigt mycket mer känsla. Det är fortfarande samma unge men här i ett konstverk. Vad tycker du?
Jag tror att de flesta fotografer börjar sin bana genom att fota nära och kära. Så även jag. Jag har fotat mina barn så mycket att de totalt har ledsnat på sin mammas kamera och så fort jag försöker smyga mig på dem med den gör de en grimas eller springer och gömmer sig.
Jag tror också att det är så att de svåraste människorna att fotografera är just sina nära och kära vilket gör det till en utmaning att få bra bilder på dem. Nu har jag kommit på knepet. Jag MUTAR mina barn med prinsessklänningar för att få fota dem (jag vill ju så gärna ha bilder från deras uppväxt), eller så kan man använda min svärmors ordval ”belöna” om det känns bättre.
Sagt och gjort. Efter en hel del svordomar vid symaskinen fick jag tillslut ihop tyllkjolen som min yngsta dotter skulle ha på sig, ordnade ett liv till klänningen och vips så var hon en lockig prinsessa med blommor i håret.
Till saken (som gör fotograferingen ännu svårare) hör också att min dotter är full av spring i benen. Hon kan inte stå eller sitta still i många sekunder och har väldigt bestämda åsikter, precis som de flesta barn har mot sina föräldrar skulle jag tro. Men tack vare mutorna och att storasyster stod bredvid mig och blåste såpbubblor mot henne fick jag fota henne under några minuter en av årets sista sommardagar och jag är så nöjd!
Vill ni också ha härliga porträtt av era barn så hör av er till mig så ordnar vi en fotosession som passar er, både tids- och platsmässigt. Ni kan göra som jag och ”styla” modellen lite, eller bara ta på fina kläder och köra ”snygg vardag”. Självklart kör vi hela registret med enskilda porträtt, syskonbilder och familjeporträtt. Det blir en härlig blandning och passar perfekt för en ”folio box”, en vacker låda med 6, 12 eller 18 förstoringar 18 x 26 cm med passepartout.
Välkomna att höra av er för tidsbokning!
Att fota i naturligt ljus är min specialitet. Utmaningen ligger i att hitta rätt plats som ger det perfekta ljuset. Inte direkt solljus, inte för mörk skugga. En jämn bakgrund förenklar saken, liksom reflektorer som studsar ljuset mot motivet.
När jag fotade Jennifer vid Ulva kvarn utanför Uppsala i somras använde vi oss av kvarnens vita vägg och en reflektor för att lätta upp ljuset. Hela tiden ville jag ha henne i skuggan för att få ett så jämnt ljus som möjligt utom då vi fotade i motljus då en del av solen ska skina in i bilden för att ge ett krispigt skimmer över bilden.
Ju äldre barnen är, desto lättare är de att regissera och påminna dem om att slappna av i ansiktet för att inte kisa med ögonen eller få spänningar runt munnen. Jennifer hade en liten egenhet genom att hon gjorde en liten grimas för att kunna slappna av i pannan. Så fort jag sa ”slappna av i ögonbrynen”, började hon med att rynka pannan, dra ihop ögonbrynen och grimasera lite med munnen innan hon slappnade av helt. Eftersom jag speglar människor väldigt bra ledde det till att jag mot slutet av fotograferingen, när jag sa ”och slappna av i ögonbrynen” så gjorde JAG samma sak som hon. Med andra ord, jag rynkade pannan, drog ihop ögonbrynen och snörpte på munnen. En helt onödig procedur men som fick oss att skratta ganska mycket!
För några år sedan fick jag ett meddelande på min telefon. Det var från skolfotografen och bifogat var en bild på min äldsta dottern. Jag tittade på bilden. Jo, det var min äldsta dotter, fast det syntes knappt. Hon hade en min så konstig att hela hennes ansikte hade förvrängts och gjort henne totalt olik sig själv. Lägg därtill en hemsk bakgrund i melerat grått, brunt och grönt. Ärligt, vem sätter upp en sån bild på väggen hemma?
Fast jag förstår ju skolfotografen också. Det är en enorm tidspress att foto förskole- och skolbarn. Man har bara två minuter på sig per barn och på den tiden ska man få dem att sitta på rätt plats, slappna av och helst se glada ut så att mamma och pappa vill köpa bilderna. Roligt? Nja, jag passar på den!
Jag är FÖR fotografier som visas upp och därför erbjuder jag ett roligare alternativ till skolfotona. En fotosession med förstoringar och högupplösta bilder på CD för 1950 kr. Läs mer om erbjudandet och villkoren på sidan ”kampanjer” i menyn ovanför.
Passa på att boka er fotosession nu! Erbjudandet gäller för fotograferingar i september och oktober.
