Jag har fått lite anledning att fundera extra över hur vi är mot våra medmänniskor. Det är fascinerande och ibland skrämmande hur fort vi dömer ut folk vi inte känner och hur vi ibland beter oss mot människor i vår närhet.

Vem har givit oss rätt att kränka en annan människa oavsett om den hör på eller inte? Ska den här världen någonsin bli bättre så måste kränkningarna upphöra. Tänk er vuxna människor som inte kan prata konstruktivt med varandra utan istället står och skriker åt varandra. Kränkande! Eller att den ena helt abrupt lämnar diskussionen utan avslut. Kvar blir en kränkt person som aldrig fick säga sitt.

Mot våra arbetskamrater och vänner är vi vanligtvis hyfsat trevliga. Men till en vilt främmande människa kan vi uttala kränkningar när hon eller han inte hör på. Och ibland gör vi så även till våra närmaste. Familjen. Vi känner ju varandra så bra så det är väl ok att jag beter mig illa ibland. Han/hon vet ju att jag älskar honom/henne ändå. Men det är inte sant. För om vi inte visar kärlek, eller ger den villkorligt, så skapar det otrygghet. Det finns en grupp jag tror ofta blir kränkta utan att vi kanske egentligen tänker på det och av ren okunskap. Barnen.

Det är som att barnen är någon egen ras som fattar mindre än oss vuxna. Stanna istället upp och titta på dem, lyssna på dem, var med dem. De är SÅ mycket klokare än vi vuxna många gånger eftersom de inte färgats av samhällets ideal ännu. Lika lite (hoppas jag) som du skulle skrika åt en annan vuxen människa bara för att personen valde fel sittplats vid matbordet, lika lite skriker man åt barnen. För vad lär vi dem. Oftast inte det vi vill att de ska lära sig. Ni vet, barn lär sig inte det vi säger utan det vi gör.

Jag blir arg på mina barn ibland. Och det händer att jag skriker. Då är jag trött, hungrig eller stressad. Jag är helt enkelt inte balanserad i situationen. Vems fel är det? Ja, det är då rakt inte mina ungars fel. De har inte något som helst ansvar över att relationen mellan dem och mig ska vara bra. Det är mitt ansvar. Rakt igenom mitt.

Om jag blir förbannad på en kompis som jag tycker beter sig illa. Vems är problemet? Egentligen? Mitt såklart! Kompisen kanske inte ens har en aning om att jag blev sårad.

Det jag vill poängtera är att vårt beteende alltid utgår från oss själva. Var och en av oss ansvarar för vårt beteende. Ingen annan. Vi kan inte lägga den bördan på våra medmänniskor. För då måste de börja läsa tankar, lista ut i förväg vilket humör vi är på, vad vi kan tänkas reagera över, osv. Du kanske har varit med om det förut? Vet du vad det skapar? Otrygghet!

Jag propagerar för medmänsklighet och tipsar ofta om att le mot, hälsa på eller hålla upp dörren för en främling. Men börja närmare än så. Var ditt bästa jag mot dina närmaste. Det är de som behöver det mest. Vårda dina relationer genom att vårda relationen till dig själv. Ta hand om dig själv så kan du också ta hand om andra. Man måste börja inifrån och gå utåt. Jag – min familj – vänner – andra. Det börjar ALLTID med mig själv!

Slutligen vill jag säga att det är min sambo som lärde mig den här läxan. När vi hade varit tillsammans något år och jag som vanligt kom hem trött och hungrig och på uselt humör och fräste något svar på en fråga han hade så ledsnade han och ifrågasatte varför han skulle få skit för att jag var hungrig. Ööööhm… bra poäng där! Det tog ett tag innan jag accepterade det nya tankesättat. Jag tänkte så här: om jag inte får vara trött och grinig mot honom som känner mig bäst, vem ska jag då vara det mot.

Det har visat sig att jag inte behöver vara det mot någon. Jag har inte rätt att vara det. Och jag kan välja att inte vara det. För den lärdomen är jag min sambo evigt tacksam! Tack älskling!